Jag var på Polarprisutdelning i Konserthuset igår. På vägen in hamnade jag framför artisten och låtskrivaren Meja. Samtidigt som hon växlade några ord med min kollega Ida-Lee från Smff skrev hon autografer och lät sig fotograferas och hamnade säkerligen sekunden senare på facebook taggad tillsammans med de hängivna fansen. Detta fick mig att fundera på var alla idolbilder innan facebook tog vägen efter klick och framkallning. I ett album med namnet ”Sommaren -94” kanske.
Appropå autografskrivning…
När Cecilia Bartoli gästade Konserthuset i maj 2001 stod jag 1,5 timme i kö för att få hennes autograf. Jag var 20 år och nybliven Stockholmare och gick på denna fantastiska konsert helt själv. I pausen köpte jag hennes CD ”The Vivaldi Album” och direkt efter extranummer och inrop sprang jag ned och ställde mig i kö där jag alltså stod i närmare två timmar. Utan varken kamera och penna insåg jag att jag inte var särskilt förberedd på detta. Folk framför mig bad att få bli fotograferad tillsammans med stjärnan och de pratade och kramades och var allmänt familjära. Så var det då min tur. Som vanligt fick jag tunghäfta och kunde knappt säga mitt eget namn. Tursamt nog fick jag vid början av denna kilometerlånga kö en gul post-it lapp där jag ombads skriva mitt namn på så när jag äntligen kom fram behövde jag bara säga ”Hi” i 25 dB och sedan räcka över skivan, få hennes autograf, säga ”bye” i 30 dB och gå därifrån. Då, den där dagen i maj för 11 år sedan hade jag ingen iphone som kunde direktposta bilder på fb. Hade jag haft det skulle jag säkert lagt ut en bild i albumet ”Våren -01” på mig själv ståendes i kö med en autografskrivande Cecilia Bartoli i bakgrunden med texten: ”Jag och Bartoli på Konserterhuset”
I går kväll fick jag inga autografer utan fick nöja mig med suddiga publik- och orkesterbilder från 2:a balkong. På den första bilden på parkettens första bänkrad precis bakom det röda räcket sitter Yo-Yo Ma.
”Jag och Yo-Yo Ma i Konserthuset, augusti 2012″…
