Ja, varför fryser jag alltid när jag är i Stockholm och varför svettas jag alltid i Jokkmokk? Kanske för att det blir så kallt i Jokkmokk att det inte går att frysa för att det blir så kallt att ingen går ut. Kanske för att när jag väl går ut i Jokkmokk så tar jag på mig ullkläder, thermobyxor och varmjackan när jag bara ska till ica eller för att jag halvtimmen innan jag ska ut har jagat en 3,5-åring och tvingat på denne lager ett, lager två och lager tre samtidigt som 1-åringen klär av sig och tar fram andra kläder och viftar i ansiktet på mig. Sen dra barnvagn och snowracer i 20 cm nysnö i lätt uppförsbacke med 3,5-åringens ena ben släpandes i snön som en konstant motorbroms. Kanske för att när jag ska till Stockholm tänker att det ju är så mycket varmare i Stockholm. Kanske för att jag passar på att ta på mig den där nygamla kashmirullkappan som hängt i garderoben sedan förra decenniet och på så sätt duckat för diverse kräk-, slem-, och snorbomber, istället för alla påkostade vinterkläder vi skaffat för livet vid polcirkeln och kanske för att jag vid förra Stockholmsresan kände mig som en lantis i min norska strawberryfärgade ulltröja och gråvita ullbenvärmare från ivanhoe när jag skulle beställa en latte på Mellqvists. För tänk om det syns att jag inte längre bor i Stockholm. Fast min mössa med Kulturskolan Jokkmokk-loggan skrivet i pannan gör nog inte saken bättre då. Men herregud, jag trodde jag var över det där med att känna sig fånig i varma kläder som jag gjorde när jag var tonåring jag är ju för sjutton 34. Tydligen inte. Jag reser till Stockholm i rosa stickade vantar, skinnyjeans och den där dumma men snygga kappan som inte går att knäppa ända upp. Allt detta bara för att jag inte ska känna mig som en lantis. Men hallå! Så det ska bli skönt att komma hem till värmen. Till minus 25. Till min norska ulltröja och varma jacka med huva. För det kanske faktiskt är som reklamen säger om Norrbotten (Norrlandsguld) ”Om du vill vara dig själv för en stund”
Kära hälsningar lantisen