Härom dagen hade jag skypemöte med Richard Belcastro. En amerikansk tonsättare och vän från Philadelphia som om mindre än en månad kommer till Sverige för att bevittna ett sitt uruppförande av Contemplative suite för blockflöjt, barockviolin och ärkeluta i Västerås konserthus lördagen den 26 november kl. 15.00. Vi gick igenom noterna och såg till att allt var noterat i rätt oktav osv. Jag kommer spela tillsammans med Patrik Karlsson och Ann Wallström. Med på konserten blir också Stockholms Saxofonkvartett och Ingrid och Mårten Falk.
I går hade vi vårt första rep tillsammans med Ann Wallström. Det var som att lätta ankaret och inta seglarmode. Jag har suttit och skummat igenom noterna hemma i lägenheten och har kanske hunnit öva 5 min åt gången mellan matning och underhållning. Jag kom till repet och ursäktade mig för att jag inte hunnit titta så mycket på noterna. Men så började vi repa och alla bitar föll plötsligt på plats.
Det finns musiker och så finns det ensemblemusiker. Musiker som med hjälp av solistiska medel höjer ensemblens nivå tekniskt och musikaliskt bara genom sin energi och sitt sätt att kommuninucera. Ann Wallström är en sådan musiker. Hon hittar genast de rätta impulserna för få fram styckets karaktär. Hon är lyhörd i sitt spel och anpassar sig skickligt till övriga musiker samtidigt som hon tar kommando och får genom sina stråkattacker exakt som hon vill. Inget onödigt snack på repen. Testa istället. Efter drygt en timme i replokalen hade vi hunnit få i gång värmen, stämma ärkelutan, stämma fiolen, repa på samtliga satser Belcastro, planera in nästa rep och till och med snacka semester, diselpriser och bilköp.
Elegant och effektivt. I Like.