Roddvecka med luciatåg, firmafest och konsert

Nej, jag har inte varit ute på sjön. Bara roddat och råddat med jobbet, frilansandet och småbarnsförälderlivet.

Under veckan har jag slitit på FST-kontoret med föreningens årliga julmiddag med 300 gäster från hela landet. Hotellbokningar, resor, matallergier, sällskap med matallergier, sistaminutenavanmälningar, sistasekundenanmälningar, trycka upp menyer, namnskyltar, skära till menyer och namnskyltar, utforma och printa diplom till pristagare och stipendiemottagare….osv. Just det, så var det diskvecka på kontoret, tvätt- och strykvecka på dagis å så hinna öva lite inför söndagens konsert med Tonmakeriet samt bevittna sonens luciadebut på dagis.

Det sistnämnda var ju en fantastisk upplevelse måste jag säga. Patrik och jag anlände innan utsatt tid, men hamnade allra längst bak då föräldrar, mor- och farföräldrar redan bänkat sig med filmkameror, systemkameror och smartphones. Jag slet upp min iphone i hopp om att få några fina bilder att skicka till släkten men insåg snart att jag bara lyckades fånga pepparkaksdekorationen som hängde från taket samt ljusa suddiga huvudbilder på barnens mormödrar. Lika bra var det för då kunde jag njuta till fullo med 100% fokus på skönsången. Ja, skönsången…för även ett tränat musikeröra kan utstå ofrivillig klustersång med smält modershjärta och pirr i magen. Sånt där pirr som bara uppstår då ens lilla telning åstadkommer något för allra första gången. Bara en liten, liten detalj. Sonen satt, under hela luciatåget, med båda händerna i munnen, i frökens knä och tittade på barnen, tittade på fröken, tittade ut mot kamerablixtarna. Inte ett ljud och inte en skymt till rörelse. Inte ens under ”Blinka lilla stjärna” som han i hemmets lugna miljö flitigt visat med högerhanden att han behärskar rörelserna till. Det var som om han tänkte: ”Va’ tusan göööör ni?”. För några år sedan fick jag berättat för mig av en forna dagiskompis mamma att jag själv också haft ”stoneface” och vägrat sjunga under luciatågen på dagis. Sådan mor sådan son. Kunde han inte tagit efter några av mina mindre dåliga egenskaper som t ex….euh, tja, som t ex att jag kan….Äh! Nästa år får han bidra med en performancegrej med mini-oud, blockflöjt och grytlock. Det är han bra på.

Hur som helst. Så här glada var vi i Tonmakeriet efter avslutad konsert på BAS i går kväll.TonmakerietBASVilhelm Bromander, Patrik Jarlestam, Katarina Widell, Victor Lisinski och Patrik Karlsson

Detta får avsluta denna blogg. Slutet gott, allting gott.