Med lite hjälp av Spöket Laban och en röd Angelplastsopran från Fredmans kunde jag öva vidare på mina skalor och konsertrepertoar. Lyckades få ihop en timme tillslut. TV/dator funkar ju bra i några minuter sen är det vill också, neeej mamma inte spela nu då och squeeeeeeeeek (från den röda plastsopranen) för hela slanten. Såklart ville 2,5-åringen vara med och blåsa. Helst solo. Helst ffff. Du kan viska i flöjten, föreslog jag. Vill du inte prova mammas plasttenor istället? Tack och lov låg minstingen och sov. Perfekt handposition och lugn och ro var ju bara att glömma.
Från och med mars drar jag igång igen med solo-, duo- och kvartettkonserter. Äntligen något annat att tänka på. Just nu kretsar det bara kring mat, mat, mat, blöjor, sömn och hur kallt det är ute. 