Härom dagen tog hela familjen en tur till grannorten Vuollerim för att kolla in en bil som goda vänner till oss kanske ska köpa. Solen glimtade mellan granarna och snön…ja, den fanns där. Överallt.
Ni vet hur det längs vägarna brukar finnas långa reflexmarkerade plastpinnar i snövallarna för att markera att vägrenen börjar. Här uppe har plast ibland bytts ut mot trä. Naturens egna. Långa smala bruna trägrenar. Vissa av dem raka och vissa av dem krokiga. Ibland hänger det även svarta plastsäckar på toppen. Det betyder tydligen att det finns renar i närheten.
Precis när vi passerat polcirkeln utbrister maken från förarsätet: Titta, renar! Åsså stannar vi ett slag och försöker få sonen att intressera sig för de fyrbenta djuren. Han tittar på dem några sekunder och säger sedan: Häädå renarna. Jag sliter självklart upp telefonen och istället för att se på dem med egna ögon betraktar jag renarna genom en halvkass mobilkameralins.
Här är resultatet:
Vägrenar på vägrenen…
På vägen hem från Vuollerim möter vi även tre älgar och ytterligare några renar. Med med stor entusiasm postar jag renbilden på facebook och mina stockholmsvänner ”lajkar” bilden medan jokkmokksgrannen från Malmberget kortfattat kommenterar: Så är det i paradiset. Jag som alltid förknippat paradiset med värme…men den här morgonen förstod jag vad han menade.
Vi är på väg till vännerna utanför Piteå. Solen har passerat trädtopparna och målar det frostvita landskapet orangegult med sina eldiga strålar. Det är så vackert, så vackert.
