Nyligen hemkommen från spelningen i Jokkmokks gamla kyrka. Vet inte vem som är tröttast. Maken, sonen, dottern eller jag.
Maken, som arrangerar flera kulturaktiviteter under sportlovsveckan i Jokkmokk bland annat konserten ikväll, stack till jobbet hyfsat tidigt i morse för att hjälpa Clownen Olle (Olle af Klintberg) att rigga upp inför barnföreställningen och Clownskolan på Folkets hus. Jag och dottern lämnade sonen på dagis och gick sedan hem och övade. Dottern skötte sig som vanligt exemplariskt och sov fram till lunch. Sedan låg hon och pratade med djuren i babygymmet en halvtimme medan jag vilade på soffan. Därefter packade jag ihop allt inför kvällens konsert; flöjter, noter, konsertkläder, xlr-sladd, telekablar, förstärkare, ringmodulator, mikrofon…åsså skötväska med grejer till båda barnen.
Klockan närmade sig hämtningsdags på dagis och jag slog en signal till maken som lovat att hämta idag. Jag blev bortkopplad och fick kort därefter ett sms. ”Jag kör”. ”Till dagis?” svarade jag…Han ringde upp. ”Oj, var det nu, kan inte du hämta istället”. 5 minuter kvar till hämtning och en timme kvar till soundcheck i kyrkan. Ok, tänkte jag och slet upp en sovande dotter ur sängen och var precis på väg att trycka ner henne i overallen när telefonen ringer igen. ”Vi fixar” sa min man. Vår fantastiska granne och tillika arbetskollega till Patrik hade erbjudit sig att svänga förbi med sin bil och hämta upp sonen. Tack och lov! Då hann jag laga lite mat till mig själv innan genrepet. 10 minuter senare plingar det i telefonen.”Hans bil är död. Kan du köra hit vår bil?” Grannens bil hade lagt av och stod utanför dagis och vägrade starta. Visst kunde jag ha gjort det ifall jag bara hade haft nyckeln till garaget. ”Ja just det, den har ju jag” sa maken och fick promenera hem med sonen på axlarna. Vi hann nätt och jämt slänga i oss mellanmål innan det var dags att åka till kyrkan. In med båda ungarna och all packning i bilen. Hämtade upp Olle vid Gästis. Dottern fick stanna och lyssna på repet medan sonen följde med Patrik för att trycka upp program.
Klockan slog sju och familjen satt bänkade längst bak med nappflaska och russin. Jag var mest orolig för att sonen plötsligt skulle få för sig att ropa ”Mamma, du måste inte spela!” som han gjort många gånger när jag övat hemma. Dottern tänkte jag inte alls på. Vår 4-månadersängeln som ju sover och är lycklig mest hela tiden.
Snacka om ombytta roller…
Direkt efter sista tonen på första stycket slutat ljuda börjar dottern gallskrika. En smått panikslagen Patrik gick ut i vapenhuset för att mata, vyssja och lugna. Hjälpte föga. Dags för Meditation av Hirose. Bära eller brista. Jag började spela. Hon tystnade och höll sig lugn genom hela stycket. 8 minuter av stillsam meditativ solomusik. Jag slutade spela, dottern började skrika. Olle började spela dottern tystande. Unt so weiter…
Tillslut fick de gå till det uppvärmda utedasset, där hon tydligen hade tystnat och legat och jollrat och skrattat och varit hur charmig som helst.
Sonen då? Jo, han satt lugnt och stilla på sin plats och åt sina russin under HELA konserten. Ensam. Utan pappa. Utan lillasyster. Inte ett ljud. Inte ett skrik. Inte ens när russinen tog slut.
När vi kom hem och var på väg upp för trappan sa jag till sonen: ”Vad duktig du var i kyrkan. Du satt och lyssnade hela konserten ju. Jätteduktig.” Han var tyst en lång stund och höll sig hårt i räcket medan han stegade upp för trappan. Sen tittade han på mig och sa: ”Mamma va dättedutti att spela…”
Tack och god natt 🙂
I övermorgon laddar jag om inför Köpenhamnsgig med kvartetten i veckoslutet. Dottern ska också följa med…Men den här gången får hon stanna hemma med barnvakten.
