Så var jag tillbaka i norr efter några dagar i ett vårlig Köpenhamn med kvartetten, dottern och barnvakten. Att resa dit tog en hel dag. Jag och dottern klev på bussen i Jokkmokk kl. 07.50 och landade på dansk mark kl. 19.50. Barnvakten, aka barnets mormor, flög med oss från Arlanda.
När man reser med barn är det alltid lika intressant att se vilka som har eller inte har överseende med att barnet kanske tröttnat på att resa. Nu skötte sig dottern vackert som vanligt. Hon sov på bussen, hon lekte med Sophie the giraffe från Kallax till Arlanda och hon smilade åt mormor när vi lyfte från Arlanda. Men när vi började närma oss Kastrup fick hon nog. Tolv timmars resande i bagaget hade satt sina spår. Hon började gnälla och skrika. Men jag som ju är en sån fin och förstående mor, fast jag är från Sydkorea, lät henne sitta där och vara….olycklig…nä men vänta nu. Fel historia. Hur som helst försökte jag dämpa skriket genom att klappa med pekfingret mot hennes mun för att åtminstone skapa lite trevliga whoa whoa-ljud.
Det var förresten affärsmännen i 40, 50-årsåldern som hade överseende. De gullade och flirtade med min skrikande dotter, allt för att försöka få henne glad igen. Och det funkade…i några sekunder. Hon sken upp och log samtidigt som hon förberedde sig inför nästa gråtattack. Mungiporna gick upp och de gick ned på samma gång. Hur är det möjligt?
Det var tjejerna i min egen ålder som tittade snett och suckade medan de fortsatte att knacka på sina pekskärmar.
Men tänk er själva.
Du är 45 år och två- eller kanske trebarnsfar. Dina yngsta har passerat tvär- och trotsåldern och uppnått den så kallade tweenieåldern och de äldsta har just blivit tonåringar. Vissa har kanske t o m nr 3 eller 4 på väg. Likväl var det länge sedan dina små telningar var inne i den fantastiska gulligullperioden. När det då kommer en mamma med en 4-månaders, ja då gör det väl inte så mycket om hon är ledsen i en kvart bara du får henne att skratta en gång.
men…
Du är 30+ och två- eller kanske trebarnsmor och har ÄNTLIGEN fått ledigt från dina barn och får åka på en affärsresa med kollegorna. Du får vara vuxen för en dag och umgås med vuxna människor som (oftast) pratar vuxenspråk. Du får ha på dig snygga kläder och riskerar inte att få spya, mat eller snor på din fina kashmirsjal som legat nedpackad längst in i garderoben i flera år. Du sätter dig på planet, bussen eller tåget. Du andas ut och blir 15 kg lättare. Så när en morsa med ett skrikande barn kommer och sätter sig bredvid dig är det svårt att dölja besvikelsen. ”Å neeeej” tänker du, drar en djup suck, sveper kaffemuggen och pluggar in hörlurarna. Andras barn är helt enkelt inte lika söta som dina egna….i alla fall inte tusentals meter upp i luften.
Woodpeckersgiget på Literaturhaus gick superfint. Repetitionerna bestod till stor del av att dricka kaffe och uppdatera oss om vilka i vår bekantskapskrets som fått barn, vilka som ska gifta sig och vilka som precis gjort slut. Men när det väl gällde gav vi allt. Vi spelade vårt barnprogram ”Kvittrande klanger” för tappra konsertbesökare från Concert Copenhagens venner och Pernilles familj. Solen sken och de flesta var nog ute och dinglade med benen längs Langebro. Tack till Cocos vänner för det fina arrangemanget och tack till mina kvartettkollegor, Pernille Petersen (som delade sitt hem till mig och dottern i flera dygn), Caroline Eidsten Dahl och Kate Hearne. Jag saknar er redan.
Köpenhamn med Woodpeckers, CHECK!
Klusters minifestival ”Resonans” i Piteå nästa…lör 22 mars kl. 15.00 Studio Acusticum