För några veckor sedan meddelade Föreningen för Tidig Musik att Årets mungiga 2020 tilldelas Dan Laurin. ”En virtuos med stor lyskraft och en inspirerande pedagog och förebild”. Håller helt och hållet med. Dan Laurin, en av mina lärare från tiden på Kungl. Musikhögskolan. En av anledningarna till att jag fortsatte med musicerandet. En av anledningarna till att jag fortsatte med blockflöjten. En av anledningarna till att jag över huvud taget började med blockflöjten. En av anledningarna till att jag vill föra ”den lilla rösten” vidare genom undervisning.
– Undervisar du något då? Frågade Dan mig för en tid sedan. – För jag vill ju ha ”barnbarn”. Och barnbarn har han gott om. Bland annat på Kulturskolan i Kil där jag spenderar mina torsdagar. Själv har jag ”barnbarn” i Piteå.
Häromdagen läste jag Kalle Linds krönika i Kulturskolerådets senaste nummer av Kulturskolan magasin. Alltid trevligt när blockflöjten nämns i en branschtidning. Förvisso upplever jag att Kalle Lind erkänner blockflöjten som ett riktigt instrument då han skriver om Dan Laurin och Dans medverkan i SVT:s program Kulturfrågan Kontrapunkt. Men Lind fortsätter sedan berätta att även den världsledande blockflöjtsinstrumentalisten Laurin kände sig manad att ”klädsamt ironisera sitt instruments låga status hos allmänheten” och att detta bekräftar eller till och med understryker sanningen att blockflöjt är för töntar. Jodå, jag är en riktig tönt jag med. Är vi inte alla det?
Men hallå! Det är sådana som Dan Laurin som faktiskt har tillåtelse att ironisera instrumentet eftersom han spenderat större delen av sin karriär med att framhäva, försvara och marknadsföra blockflöjten och på så sätt banat väg för nästa generation blockflöjtister, eller hans ”barn” som han kallar det. Det är musiker och artister som blockflöjtisterna Dan Laurin, Clas Pehrson och Michala Petri för att bara nämna några få, som plogat upp vägen i branschen så att vi andra kan surfa med huvudet högt och med stolthet kalla oss för blockflöjtister.
Jo men visst! Det är ju fint om tvångskänslan kring blockflöjten har försvunnit men är det inte lite som att behöva hylla och främja jämställdhet och 50/50 när det egentligen ba’ ä’ å’ åk’? Borde vi inte ha kommit längre än så? Och jag vill ju tro att mina musiker- och musiklärarkollegor är så pass pålästa att jag som blockflöjtist och blockflöjtspedagog faktiskt bara kan få’ åk’!
Lind avslutar krönikan med att i princip be om ursäkt för att han tidigare hånflinat åt blockflöjten genom att uppmuntra till att falla tillbaka till grundinstrumentet (blockflöjten), till det enkla, till det lätthanterliga. Så till den underbara slutknorren: ”Kanske inte så himla festligt, men vadå? Allt kan inte vara så himla festligt jämt”
Inte så festligt? Den mannen har inte träffat mig och mina woodpeckare 😉