Kom nyss hem från Musikmuséet där EN.D.E spelade på Musikverkets jämställdhetskonferens Musikliv i balans. Före lunch spelade vi Andante av Anna Bon di Venezia. Efter lunch, Photon Glades av Malin Bång. Mellan akterna växlade vi några ord i logen med Rebecka Törnqvist om institutioner och det fria musiklivet. När jag skriver ”vi” menar jag mest Patrik, då jag själv naturligtvis fick tunghäfta inför min idol och kunde endast bidra med nickningar och hummande ljud.
På scenen fick vi frågan ”Vad är det som lockar er att beställa och spela musik av kvinnliga tonsättare?” Då svarade min alltid lika kvicka EN.D.E-kollega ”Ingenting…det är inget som är speciellt tilltalande med kvinnor, tyvärr…” det går ett skrattande sus genom publiken. Patrik fortsätter: ”Vi beställer musik av de tonsättare vi tycker om och de råkar vara många kvinnor.”
Mycket snack, liten verkstad. Visst, det har hänt mycket på jämställdhetsfronten och ja, vi ska bejaka det som sker, men det är trist att det ska behövas direktiv, policydokument, utredningar och påkostade events för att få ändan ur och i en perfekt värld bör det heller inte handla om att tvinga fram jämlikhet i form av att avsätta konserter med musik av kvinnliga tonsättare eller konserter med musik av levande tonsättare. Det underlättar ju om det finnas en vilja från SAMTLIGA utövare, orkestrar som enskilda musiker, att jobba mot ett mer balanserat musikliv. Jag hörde en i publiken säga. ”Det här med 50/50, dä e ju ba och gö. Då kom jag genast att tänka på Stenmarks kända kommentar till frågan om hur han bär sig åt för att lyckas. ”Dä e ba å åk”